Torsdag 28 januari

Det var så fint sparkföre. Jag bestämde mig därför att efter jobbet åka spark och göra några ärenden. Då tog jag vägen förbi dammen vid sjukhuset. När jag kom  till dammen såg jag SVANEN! En stor vit svan simmade i det öppna vattnet i dammen. Drömde jag? En svan mitt i kalla vintern? Var jag mitt upp i en saga? Nej det var verklighet, svanen fanns där och den satt och putsade sig. En underjordisk bäck mynnar ut i sjukhusdammen och därför är det alltid öppet vatten på vintern och många gräsänder håller till där. Men nu fanns det mitt bland dessa ändern en svan. Jag stod en bra stund vid dammen och iakttog den ståtliga svanen.

Jag tänkte på ett dataspel som jag har hemma och alla vackra svanar som fanns i spelet. Svanen i spelet kämpade för det goda. Och datorn spelade svansjön. Var den här svanen i dammen också förtrollad och skyddade han människor mot det onda? Jag låtsades att jag var i en saga och att svanen skulle skydda världen från allt ont. Jag döpte svanen till Bobbin. Bobbin var en man i dataspelet som själv sedan blev svan. Melodien Svansjön kom i mina tankar och jag gnolade på den när jag åkte spark till stan.

Hade inte läst dagens tidning idag än för den kom för sent den morgon. Så jag läste Västerbottens-Kuriren (VK) först på kvällen och då läste jag en artikel om hur svanen hade kommit till  sjukhusdammen.

"ÄNDERNA HAR FÅTT FINT SÄLLSKAP" stod det. Sedan läste jag hur 2 jägare hade hittat svanen i Holmsund vid Lortögershålet och tagit den till sjukhusdammen för att försöka få den att övervintra där. Och nu fanns den där, den ståtliga svanen som jag alltså först idag hade sett. Det var en knölsvan och den var illa ut. I alla år har det funnits änder i dammen, men en svan hade aldrig funnits förut där. Det fanns en bild på svanen i VK men jag tog med mig kameran och tog egna bilder för jag ville minnas Bobbin.

Måndag 1 februari

Jag berättade för en kollega på jobbet om svanen i dammen. Hon hade också sett den. På lunchen gick jag ut och gick till dammen. Den fina svanen låg och sov på isen med huvudet instoppad i fjädrarna. Bara han inte fryser fast. En mamma och några barn matade gräsänderna. De flaxade och snattrade och åt av brödet. Men svanen, Bobbin bara sov och den brydde inte om allt oväsen. Bobbin var nog mycket trött.   Änderna gick ibland på isen och där var det mycket halt och de halkade omkring och det såg så komiskt ut. Precis som i en Kalle Anka film. Jag stod en stund vid dammen och tittade på änderna. Sedan gick jag tillbaka till jobbet och jag kände mig mycket glad.

 Tisdag 2 februari

På lunchen gick jag ut igen för jag ville åter hälsa på Bobbin. Nu var han vaken och simmade lite omkring i dammen. Men allt eftersom lade den ner sitt huvud i fjädrarna. Till slut verkade han somna. Ibland lyfta han sitt huvud men han orkade inte vara vaken och somnade trots att alla änder levde om och flaxade omkring och slogs om brödbitarna. Jag ställde mig vid räcket av bron. På min vänstra sidan stod 2 tjejer som matade änderna och på min högra sidan stod en gräsandshona på räcket. Inte alls rädd för oss. Tjejerna råkade tappa en stor brödbit i vattnet. Först vågade ingen av änderna ta det. Men sedan vågade sig en hona fram och tog mycket snabbt en bit. Därefter vågade en hanne och sedan var hela flocken där och slogs

En av tjejerna gick runt och försökte kasta brödbitar till svanen. Men Bobbin reagerade inte alls. Sedan gick några änder och runt svanen och tog bitarna. Men Bobbin,  brydde sig inte alls om att änderna gick så nära honom. Han lyfta halsen lite och somnade igen. Tjejerna och jag diskuterade om svanen verkligen mådde bra. Änderna fortsatte leva om och en gång så flög hela flocken upp så att vattnet stänkte omkring. Men den snövita svanen Bobbin sov och drömde nog om sommaren.

Tisdag 9 februari

Åter var det lunch. Jag tog med mig kameran och gick ut. Jag gick ner till dammen igen. Hörde redan från långt håll hur änderna snattrade. Men när jag kom ner till dammen såg jag inte till svanen. Var den inte kvar? Jag gick till lasarettet och tog ut pengar på minuten. Gick sedan tillbaka till dammen. Jag kom nu från ett annat håll och då råkade jag titta under bron och där var svanen, den låg under bron! Åh Bobbin vad jag blir glad att se dig igen!

Men svanen låg och sov. Men när jag kom lyfta han upp halsen lite och tittade på mig. Därefter stoppade han ner huvudet i fjädrarna igen. Jag hade tagit med en brödbit och matade änderna. Jag hade snart änderna runt omkring mig på bron och det var ett förfärligt liv. Några änder slogs med varandra. Det kom några cyklister och de fick bromsa in för änderna gick hela tiden på bron. En cyklist råkade skrämma änderna och då flög de upp från bron och jag hade helt plötsligt en flock flygande gräsänder runt mitt huvud.

När jag hade matat färdigt änderna, kollade jag åter under bron hur svanen hade det. Den sov. Jag tänkte: Bobbin kan du inte visa upp hur vacker du är?  Jag hade väldigt starka tankar. Och då  vaknade svanen och lyfta halsen och tittade omkring. Bobbin hade nog läst mina tankar att jag ville fotografera honom. Jag skyndade mig att plocka fram kameran. Hade teleobjektivet på och jag hann ta flera bilder av den graciösa svanen. Solen lyste och då blev svanen ännu vackrare. Den såg nu inte så smutsig ut, kanske hade svanen orkat putsa sig igen?

När jag stoppade ner kameran igen, stoppade Bobbin ner sitt huvud igen mellan fjädrarna. Han hade bara vaknat upp för att bli fotograferad. Det kom andra människor som tittade på ankorna och jag hann växla några ord med en man. Men de flesta trodde att svanen inte skulle klara sig. Det var fint vårvinterväder. Talgoxarna sjöng i parken och det var ljuvligt att få en så fin lunchkonsert av fåglarna.

Torsdag 11 februari

Åter en lunchpromenad till dammen för att hälsa på svanen och änderna. Svanen Bobbin var vaken och simmade runt i dammen men som tur ganska nära bron. Jag kastade ner en brödbit bredvid svanen och han tog det. Han tog mitt bröd. Jag blev så glad!. Nu börjar den i alla fall äta och kommer nog att klara sig, tänkte jag. Men jag fick kasta brödbitarna alldeles intill Bobbin, för han tog bara det som fanns precis inom räckhåll.

Änderna vågade inte komma allt för nära svanen. Jag matade jag svanen tills brödkanten var slut. Vad jag tyckte var anmärkningsvärt var att svanen tog brödbitarna med så långsamma rörelser. Var den fortfarande trött? Jag tog flera bilder av svanen. Sedan stod jag ett bra tag och tittade på fåglarna. Det kom en dam och när ankorna såg henne började de snattra så det blev ett förfärligt liv. Då sa damen att de redan hade fått bröd av henne. Då sa jag: "Dem blir aldrig mätta" Sedan skrattade vi. Många är förvånade att det finns en svan i dammen. Det råkade flyga en skata förbi och då flög en anka upp i panik och alla flög efter så det blev ett förfärligt flaxande och plaskande när alla änder flög ner i dammen.

 Fredag 12 februari

Jag hade tagit en brödbit i matsalen till svanen. Mina kontorskolleger skulle ta en promenad på lunchen. Jag skulle i stället sluta tidigare. Jag sa till dem: "Gå ner till dammen så ni får se svanen". När de kom tillbaka berättade de för mig att svanen inte fanns där. När jag sedan gick dit såg jag inte heller till svanen. Hade den orkat flyga iväg? Jag gav brödet till änderna i stället och de tog glupskt emot det.

Lördag 13 februari

Bobbin fanns inte mer. Han gick till andra marker i fredags. Så här stod det i VK 

"Svälten tog svanen. Svanen är död. Knölsvanen påträffades på fredagsmorgon med huvudet under Sandbäckens vatten under gångbron vid sjukhusdammen".

Sommaren 2000 mötte jag Bobbin igen. Det var i Stockholm. Bobbin simmade omkring i den vackra fjärden med sina andra vänner och han var friskt och lycklig. Bobbin och de andra svanar ville gärna bli matade.  Solen lyste och alla människor var glada. Och för mig blev mötet med Bobbin ett underbart sommarminne.

Bobin viskade till mig. "Följ med den där vackra vita båten och då skall du få se hela fjärden och alla mina andra vänner. Och jag följde med en vita båten och hade en sagolik stund i svanarnas land. Och solen lyste på det glittrande vattnet.